Åt min bästa vän
Jag tänkte nu vara kliché. Tänkte skriva ett inlägg om min allra bästa vän. För den har man ju aldrig hört förut..
Rebecka Klint. Hovslätt. Född 18 mars 1998. Du är mitt allt.
Vet inte vad jag hade gjort utan henne. Hon får allt att bara bli bra. Kan ha kass dag och sen bara säga två ord till henne och antingen tröstar hon mig eller så säger hon skärp dig. Det spelar ingen roll vad hon gör, men på något konstigt sätt gör hon alltid rätt ändå.
Hon känner mig bättre än min egen familj. Hon vet alla mina relationer. Hon vet mina mörkaste hemligheter. För det finns inga hemligheter jag undanhåller för henne. Inte en enda. Och varför skulle jag?
Jag litar på den tjejen till 200% och lite därtill. Går inte ens att beskriva hur vacker hon är. Både fysiskt och psykiskt.
När folk pratar om "sitt allt" så är det oftast sin familj eller sin pojkvän/flickvän. De refererar till dem som sin andra halva. Andra söker fortfarande med ljus och lykta efter sin andra halva. Men det behöver inte jag göra längre. Jag har redan hittat min. Jag är hel.
Vi alla har våra brister. Rebecka har många. Jag har många. Du har många. Usa's president har många också. Men vad som gör en BRA person är om den stöttar dig och backar dig när dina brister sätter in. För då spelar det ingen roll om jag har fler brister än vad du har, om jag har någon som backar mig, och du inte har det. Därför ville jag tillägna det här inlägget åt min bästa kompis - Rebecka.
Varför behöver man någon som gör en stark?
Varför behöver man någon som känner en utan och innan?
Varför behöver man någon som gör en glad även under de mest jobbiga perioderna?
Varför behöver man en andra halva?